Ett av dagens samtalsämnen – åtminstone i den industrialiserade världen – är att människor behöver tystnad, men inte kan hitta den. Larmet från trafik, ständiga pip från telefoner, digitala meddelanden på bussar och tåg, eller oväsen från tv-apparater till och med ur tomma kontor är en ändlös plåga och distraktion. Mänskligheten tröttar ut sig själv med ljud och längtar efter motsatsen – antingen ute i naturen, på det vida havet eller i en fristad ägnad åt stillhet och koncentration. Professorn i historia Alain Corbin skriver från sin tillflyktsort på Sorbonne och den norska upptäcktsresanden Erling Kagge skildrar sina minnen från Antarktis vidder, platser där båda har försökt komma undan.

Men som Alain Corbin påpekar i A "History of Silence" är det förmodligen inte mer oväsen idag än det var förr. Innan det fanns luftfyllda däck ekade städernas gator av öronbedövande ljud från metallbeslagna hjul och hästskor mot sten. Innan vi frivilligt drog oss tillbaka till våra iPhones ljöd bussar och tåg av samtal. Tidningsförsäljare lät inte sina varor ligga i en tyst hög, utan gjorde reklam för dem på högsta volym precis som de som sålde körsbär, violer och nyfångad makrill. Teater och operahus var ett kaos av jubel och häckling. Till och med bönderna på landet sjöng medan de slet. Numera sjunger de inte.

Det som har ändrats är inte i första hand ljudnivån, som man klagade över under tidigare århundraden också, utan distraktionsnivån som tar över utrymmet som skulle kunna fyllas av tystnad. Och detta rymmer en annan paradox. För när tystnaden tar över – i den djupa tallskogen, den nakna öknen, i ett rum som plötsligt töms – visar den sig ofta vara mer oroande än välkommen. Fruktan kryper nära och örat letar instinktivt efter något att hänga upp sig på. Det spelar ingen roll om det är en fräsande eld, en fågel som ropar eller lövens sus som räddar oss från denna okända tomhet. Människor vill ha tystnad, men inte till det priset.