ProZ.com translation contests »
17th Translation Contest: "The Sounds of Silence" » English to Swedish » Entry by monicalarsen


Source text in English

Translation by monicalarsen (#23665)

A theme of the age, at least in the developed world, is that people crave silence and can find none. The roar of traffic, the ceaseless beep of phones, digital announcements in buses and trains, TV sets blaring even in empty offices, are an endless battery and distraction. The human race is exhausting itself with noise and longs for its opposite—whether in the wilds, on the wide ocean or in some retreat dedicated to stillness and concentration. Alain Corbin, a history professor, writes from his refuge in the Sorbonne, and Erling Kagge, a Norwegian explorer, from his memories of the wastes of Antarctica, where both have tried to escape.

And yet, as Mr Corbin points out in "A History of Silence", there is probably no more noise than there used to be. Before pneumatic tyres, city streets were full of the deafening clang of metal-rimmed wheels and horseshoes on stone. Before voluntary isolation on mobile phones, buses and trains rang with conversation. Newspaper-sellers did not leave their wares in a mute pile, but advertised them at top volume, as did vendors of cherries, violets and fresh mackerel. The theatre and the opera were a chaos of huzzahs and barracking. Even in the countryside, peasants sang as they drudged. They don’t sing now.

What has changed is not so much the level of noise, which previous centuries also complained about, but the level of distraction, which occupies the space that silence might invade. There looms another paradox, because when it does invade—in the depths of a pine forest, in the naked desert, in a suddenly vacated room—it often proves unnerving rather than welcome. Dread creeps in; the ear instinctively fastens on anything, whether fire-hiss or bird call or susurrus of leaves, that will save it from this unknown emptiness. People want silence, but not that much.
Något som är typiskt för tiden, åtminstone i I-länderna, är att människor längtar efter tystnad men inte kan finna den. Trafikbuller, de ständiga signalerna från telefoner och plingandet från digitala meddelanden i bussar och tåg samt skränande TV-apparater till och med i tomma kontor, utgör ett ständigt bombardemang och distraktion. Människan blir utmattad av ljud och längtar efter dess motsats, antingen ute vildmarken, på den vidsträckta oceanen eller i något retreatcenter tillägnat stillhet och koncentration. Alain Corbin, professor i historia, skriver från sin tillflykt i Sorbonne och Erling Kagge, norsk forskningsresande, från sina minnen från de antarktiska vidderna, dit båda har försökt dra sig tillbaka.

Och ändå, som Corbin påpekar i "A History of Silence" (”Tystnadens historia”), är vi förmodligen inte omgivna av mer ljud nu än förr i tiden. Innan bilarna var försedda med gummidäck genljöd stadsgatorna av de öronbedövande ljuden från metallhjul och hästskor på stenläggningen. Innan vi frivilligt isolerade oss med våra mobiltelefoner genljöd bussar och tåg av sorlet från konversation. Tidningsförsäljarna stod inte tyst jämte sina tidningshögar, utan annonserade ut sina tidningar med hög röst, liksom även försäljare av körsbär, violer och färsk makrill. Teatern och operan var ett kaos av hurrarop och buanden. Till och med på landsbygden kunde man höra bönderna sjunga under arbetet. De sjunger inte nu.

Det som har förändrats är inte så mycket ljudnivån, som man klagade över även under tidigare århundraden, utan distraktionsnivån, som upptar det utrymme som tystnaden skulle kunna inta. Detta framkallar en annan paradox, för när tystnaden breder ut sig - djupt inne i en tallskog, ute i den ödsliga öknen, i ett rum som plötsligt töms på människor – är den ofta obehaglig snarare än välkomnad. Skräcken smyger sig på; öronen reagerar instinktivt på vad det vara månde, antingen det är sprakandet från en eld, skriet från en fågel eller prasslet från löv, som räddar tystnaden från dess okända tomhet. Människor vill ha tystnad, men inte fullt så mycket.


Discuss this entry