Ett av dagens samtalsämnen – åtminstone i den industrialiserade världen – är att människor behöver tystnad, men inte kan hitta den. Larmet från trafik, ständiga pip från telefoner, digitala meddelanden på bussar och tåg, eller oväsen från tv-apparater till och med ur tomma kontor är en ändlös plåga och distraktion. Mänskligheten tröttar ut sig själv med ljud och längtar efter motsatsen – antingen ute i naturen, på det vida havet eller i en fristad ägnad åt stillhet och koncentration. Professorn i historia Alain Corbin skriver från sin tillflyktsort på Sorbonne och den norska upptäcktsresanden Erling Kagge skildrar sina minnen från Antarktis vidder, platser där båda har försökt komma undan.

Men som Alain Corbin påpekar i A "History of Silence" är det förmodligen inte mer oväsen idag än det var förr. Innan det fanns luftfyllda däck ekade städernas gator av öronbedövande ljud från metallbeslagna hjul och hästskor mot sten. Innan vi frivilligt drog oss tillbaka till våra iPhones ljöd bussar och tåg av samtal. Tidningsförsäljare lät inte sina varor ligga i en tyst hög, utan gjorde reklam för dem på högsta volym precis som de som sålde körsbär, violer och nyfångad makrill. Teater och operahus var ett kaos av jubel och häckling. Till och med bönderna på landet sjöng medan de slet. Numera sjunger de inte.

Det som har ändrats är inte i första hand ljudnivån, som man klagade över under tidigare århundraden också, utan distraktionsnivån som tar över utrymmet som skulle kunna fyllas av tystnad. Och detta rymmer en annan paradox. För när tystnaden tar över – i den djupa tallskogen, den nakna öknen, i ett rum som plötsligt töms – visar den sig ofta vara mer oroande än välkommen. Fruktan kryper nära och örat letar instinktivt efter något att hänga upp sig på. Det spelar ingen roll om det är en fräsande eld, en fågel som ropar eller lövens sus som räddar oss från denna okända tomhet. Människor vill ha tystnad, men inte till det priset.

Ett tema i tiden, åtminstone i industriländerna, är att människor söker tystnad men inte kan finna den. Trafikbuller, telefoner som ständigt plingar, digitala meddelanden på bussar och tåg, tv-apparater som skränar, till och med på tomma kontor, är ständiga irritationsmoment. Människorna blir utmattade av allt oljud och längtar efter dess motsats – antingen i vildmarken, på det vida havet eller på en enslig plats där det finns lugn och ro och möjlighet till koncentration. Alain Corbin, professor i historia, skriver från sin fristad i Sorbonne, och Erling Kagge, en norsk upptäcksresande, berättar om sina minnen från Antarktis vildmark, dit båda sökt sin tillflykt.

Och ändå, som Corbin påpekar i ”A history of Silence”, finns det antagligen inte mer oljud nu än tidigare. Innan vi började använda gummidäck var stadsgatorna fulla av öronbedövande skrammel från metallhjul och ljudet av hästskor mot stenbeläggningen. Innan vi började isolera oss med våra mobiler, genljöd våra samtal på bussar och tåg. Tidningsförsäljare lät inte sina tidningar bara ligga stumt i en hög utan gjorde reklam för dem med hög röst, precis som försäljare av körsbär, violer och nyfångad makrill. Teatern och operan var ett kaos av hurrarop och missnöjesyttranden. Till och med på landsbygden sjöng bönderna medan de slet och släpade. Det gör de inte numera.

Vad som har förändrats är inte så mycket bullernivån, som man även klagade på under tidigare århundraden, utan den grad av distraktion som upptar det utrymme som tystnaden skulle kunna fylla. En annan paradox tornar upp sig, för när den faktiskt gör intrång – i djupet av en tallskog, i den öde öknen, i ett rum som plötsligt blivit tomt – visar den sig ofta vara oroande, snarare än välkommen. Vi blir rädda och försöker instinktivt lyssna efter något som kan rädda oss från denna ovana tomhetskänsla, vare sig det är eldens sprakande, fågelrop eller lövens prasslande. Folk vill ha tystnad, men inte SÅ mycket.

Ett tecken i tiden är att folk söker tystnaden, utan att finna den, åtminstone i den utvecklade delen av världen. Trafikens brus, ständiga pip från mobiltelefoner, digitala tillkännagivanden på bussar och tåg, TV-apparater som står på även i tomma kontor, allt detta är ett aldrig sinande flöde av störmoment. Mänskligheten håller på att trötta ut sig med ljudintryck och trängtar efter dess motsats – det må vara ute i vildmarken, på de stora haven, eller i någon tillbakadragen plats ägnad åt lugn och koncentration. Alain Corbin, som är professor i historia skriver från sin fristad i Sorbonne, och Erling Kagge, norsk upptäcktsresande, återger minnen från det ödsliga Antarktis, dit de båda sökt tillflykt.

Ändå, som Corbin skriver i ”A History of Silence”, omges vi antagligen inte av mer ljud nu än förr. Innan vi fick luftfyllda däck var gatorna fyllda av ljudet från metallskodda hjul och hästskor som slog mot gatstenen. Innan folk frivilligt började dämpa sina mobiltelefoner pågick högljudda samtal på bussar och tåg. Tidningsförsäljarna nöjde sig inte med att låta tidningarna ligga i en tyst trave, utan saluförde dem med höga rop, liksom försäljarna av körsbär, violer och färsk makrill. På teatern och operan uppstod ett kaos av såväl jubel- som burop. Till och med ute på landet sjöng bönderna under det hårda arbetet. Nu sjunger de inte längre.

Det som förändrats är inte så mycket ljudnivån, som man även klagade på under tidigare sekel, utan störnivån, som tar upp det utrymme som tystnaden kunde ha upptagit. Här döljer sig ännu en paradox, för när tystnaden verkligen tar över – såsom djupt inne i en tallskog, i den ödsliga öknen eller i ett övergivet rum – då känns den närmast enerverande, i stället för välkomnande. Rädslan sätter in, hörseln hänger instinktivt upp sig på något, det må vara det väsande ljudet av eld, en fågels lockrop eller rassel från löv, vilket blir räddningen från denna okända tomhet. Folk vill ha tystnad, men inte så mycket.

Ett tema i vår tid, åtminstone i den industrialiserade världen, är att människor längtar efter tystnad och inte kan hitta någon. Trafikmuller, de ständiga pipen från mobiltelefoner, digitala inspelade meddelanden i bussar och på tåg, TV-apparater som väsnas även i tomma kontorsrum, bombarderar oss ständigt med distraktioner. Mänskligheten är trött på oväsen och längtar efter dess motsats -- oavsett om det är i vildmarken, på det vida havet eller på någon retreat för stillhet och koncentration. Alain Corbin, universitetslektor i historia, skriver från sin tillflyktsort i Sorbonne och Erling Kagge, en norsk upptäcktsresande, från sina minnen av Antarktis vidder, dit de båda har försökt fly.

Och ändå, som Corbin påpekar i "A History of Silence", är världen antagligen inte bullrigare nu än förr i tiden. Innan det fanns pneumatiska däck, var gatorna fulla av det öronbedövande slamret från metallhjul och hästskor på stenläggning. Innan folk började isolera sig frivilligt med sina mobiltelefoner, surrade bussar och tåg av prat. Tidningssäljare placerade inte bara tidningarna i en tyst hög, de gjorde reklam för sina varor så hörbart som möjligt, och det gjorde även de som sålde körsbär, violer och färsk makrill. Teatern och operan var ett kaos av leverop och burop. Även på landsbygden sjöng bönderna medan de arbetade. De sjunger inte nu.

Det som har förändrats är inte så mycket ljudnivån, som tidigare århundraden också klagade över, utan graden av distraktion, som fyller det utrymme som tystnaden skulle kunna invadera. Där visar sig en annan paradox, för när den invaderar - i djupet av en tallskog, i den kala öknen, i ett rum som plötsligt blir tomt - visar den sig ofta vara stressande snarare än välkommen. Rädslan kommer smygande; örat fokuserar intensivt på vad som helst, vare sig sus från eldslågor, fåglars rop eller prassel bland löven, som kan rädda det från den okända tomheten. Folk vill ha tystnad, men inte så mycket.

Något som är typiskt för tiden, åtminstone i I-länderna, är att människor längtar efter tystnad men inte kan finna den. Trafikbuller, de ständiga signalerna från telefoner och plingandet från digitala meddelanden i bussar och tåg samt skränande TV-apparater till och med i tomma kontor, utgör ett ständigt bombardemang och distraktion. Människan blir utmattad av ljud och längtar efter dess motsats, antingen ute vildmarken, på den vidsträckta oceanen eller i något retreatcenter tillägnat stillhet och koncentration. Alain Corbin, professor i historia, skriver från sin tillflykt i Sorbonne och Erling Kagge, norsk forskningsresande, från sina minnen från de antarktiska vidderna, dit båda har försökt dra sig tillbaka.

Och ändå, som Corbin påpekar i "A History of Silence" (”Tystnadens historia”), är vi förmodligen inte omgivna av mer ljud nu än förr i tiden. Innan bilarna var försedda med gummidäck genljöd stadsgatorna av de öronbedövande ljuden från metallhjul och hästskor på stenläggningen. Innan vi frivilligt isolerade oss med våra mobiltelefoner genljöd bussar och tåg av sorlet från konversation. Tidningsförsäljarna stod inte tyst jämte sina tidningshögar, utan annonserade ut sina tidningar med hög röst, liksom även försäljare av körsbär, violer och färsk makrill. Teatern och operan var ett kaos av hurrarop och buanden. Till och med på landsbygden kunde man höra bönderna sjunga under arbetet. De sjunger inte nu.

Det som har förändrats är inte så mycket ljudnivån, som man klagade över även under tidigare århundraden, utan distraktionsnivån, som upptar det utrymme som tystnaden skulle kunna inta. Detta framkallar en annan paradox, för när tystnaden breder ut sig - djupt inne i en tallskog, ute i den ödsliga öknen, i ett rum som plötsligt töms på människor – är den ofta obehaglig snarare än välkomnad. Skräcken smyger sig på; öronen reagerar instinktivt på vad det vara månde, antingen det är sprakandet från en eld, skriet från en fågel eller prasslet från löv, som räddar tystnaden från dess okända tomhet. Människor vill ha tystnad, men inte fullt så mycket.

Ett tema i tiden, åtminstone i den utvecklade världen, är att människor längtar efter tystnad utan finna någon. Raden av distraktioner - trafikbullret, ständigt pipande telefoner, digitala utrop på bussar och tåg, tv-apparater som skränar också i folktomma kontorslokaler - är oändlig. Mänskligheten tröttar ut sig själv med oväsen och längtar efter dess motsats – om så i vildmarken, på havsvidderna eller på någon retreat avsedd för stillhet och koncentration. Historieprofessorn Alain Corbin skriver från sin tillflyktsort i Sorbonne, och den norske upptäcktsresanden Erling Kagge från sina minnen av Antarktis vidder, där de båda försökt komma undan.

Ändå, som Corbin påpekar i "A History of Silence", är det antagligen inte mer högljutt än förr. Innan bildäckens intåg fylldes stadsgatorna av den öronbedövande klangen från metallbetäckta hjul och hästskor mot sten.
Innan den egenvalda isoleringen vid mobiltelefoner, genljöd bussar och tåg av konversation.
Tidningsförsäljarna lämnande inte sina varor i stumma travar, utan krängde dem på högsta volym. Liksom gjorde den som sålde körsbär, violer eller färsk makrill. Teatern och operan var ett kaos av jubel och burop. Även på landsbygden sjöng bönderna medan de slet.
Numer sjunger de inte.

Det som ändrats är inte så mycket ljudnivån, vilken också tidigare århundraden beklagade sig över, utan den grad av distraktion som ockuperar det utrymme som tystnaden skulle kunna invadera. Här framträder ännu en paradox, därför att när den väl tar över – i barrskogens djup, i den nakna öknen, i ett hastigt lämnat rum – visar den sig ofta vara olustig snarare än välkommen. Bävan kryper på och örat fäster sig instinktivt vid vad som helst - eldens knastrande, fågelrop eller susande löv - som kan rädda det från den främmande tomheten.
Människor vill ha tystnad, men inte så mycket.

Vi lever i en tid då många, åtminstone i världens industrialiserade länder, förgäves söker efter tystnad. Trafikens buller, mobiltelefoner som piper i ett, digitala trafikupplysningar på bussar och tåg, tv-apparater som står på till och med på tomma kontor – vi distraheras konstant av störande ljud. Mänskligheten håller på att bränna ut sig med oljud och längtar efter dess motsats – kanske i vildmarken, ute på havet eller på någon avlägsen ort där man kan fokusera på stillhet och koncentration. Historieprofessorn Alain Corbin skriver från sin tillflyktsort Sorbonne, medan den norska upptäcktsresanden Erling Kagge skriver från minnet om ödemarken i Antarktis, en plats båda har försökt fly till.

Samtidigt finns det knappast mer ljud nuförtiden, vilket Corbin påpekar i "Histoire du silence" (Tystnadens historia). Innan dagens pneumatiska gummidäck var städerna fulla med ett öronbedövande skrammel från metalltäckta hjul och hästskor på stenbelagda gator. Innan vi frivilligt isolerade oss med våra mobiltelefoner ringde bussar och tåg istället med passagerarnas tjatter. Tidningsförsäljare staplade inte upp sina varor i en ljudlös hög, utan basunerade ut att de var till salu – precis som de som sålde körsbär, violer och färsk makrill. På teatern och operan var det ren kalabalik med ömsom jubel och ömsom glåpord. Även på landsbygden skrålade bönderna gärna under dagens slit. Det gör de inte längre.

Det som har förändrats är inte ljudnivån, som man ju har klagat på i flera hundra år, utan snarare distraktionsnivån, som breder ut sig i utrymmen där tystnaden skulle kunna invadera. Vilket uppdagar en annan paradox, för när tystnaden väl slår till – i en djup tallskog, i en blottad öken, i ett rum som plötsligt blir tomt – så känns det ofta obehagligt istället för välkommet. Fruktan kryper in, och örat letar instinktivt efter något det kan fästa sig vid; en sprakande eld eller fågelkvitter eller prasslande löv, vad som helst som kan rädda det från denna främmande tomhet. Vi längtar efter tystnad, men inte efter hur mycket tystnad som helst.

Ett av tidens tecken, åtminstone i i-länderna, är att människor längtar efter tystnad utan att kunna hitta någon. Trafikbuller, de oändliga telefonsignalerna, digitala tillkännagivanden på bussar och tåg, TV-apparater som skräller även i tomma kontor, är ett ändlöst batteri och störningsmoment. Den mänskliga rasen utmattar sig med buller och längtar efter motsatsen, oavsett om det är i vildmarken, på det stora havet eller på en tillflyktsort som är tillägnad åt stillhet och koncentration. Historieprofessorn Alain Corbin skriver från sin tillflykt i Sorbonne, och den norske upptäcktsresanden Erling Kagge från sina minnen av Antarktis ödemarker, dit båda har försökt att fly.

Och ändå, som professor Corbin påpekar i "En historia om tystnad", finns det förmodligen inte mera buller nu än tidigare. Före uppkomsten av luftfyllda däck var stadens gator fulla av öronbedövande klanger av metallkantade hjul och hästskor på stenläggningen. Innan den frivilliga isoleringen med mobiltelefoner vibrerade bussar och tåg med samtal. Tidningsförsäljarna lämnade inte sina varor i en tyst stapel utan annonserade dem på högsta volym, på samma sätt som månglarna av körsbär, violer och färsk makrill. Teatrar och operahus var ett myller av utrop och missnöjesyttringar. Till och med på landsbygden sjöng bönderna när de slet som bäst. De sjunger inte längre.

Det som har förändrats är inte så mycket bullernivån, som tidigare århundraden också klagade över, utan graden av störningar, som upptar det utrymme som tystnaden skulle kunna ockupera. Där skymtar en annan paradox, för när den verkligen invaderar - i djupet av en tallskog, i den nakna öknen, i ett plötsligt tomt rum - visar den sig ofta irriterande snarare än välkommen. Skräcken tar vid, öronen fästs instinktivt på någonting, oavsett om det är eldens väsande, fågelns lockrop eller lövens rasslande, som skulle kunna rädda dem från denna okända tomhet. Folk vill ha tystnad, men i lagom dos.

Ett av tidsålderns teman, åtminstone i utvecklingsländerna, är att folk längtar efter tystnad och inte finner någon. Trafikbuller, det oupphörliga pipandet från telefoner, digitala meddelanden i bussar och tåg, TV apparater som skränar till och med på tomma kontor, är ett ändlöst slagverk och förvirring. Mänskligheten sliter ut sig med oväsen och trängtar efter dess motsats - oavsett om det är i vildmarken, på det vida havet eller på något behandlingshem för stillhet och koncentration. Alain Corbin, en professor i historia, skriver från sin tillflykt i Sorbonne, och Erling Kagge, en norsk upptäckts resande, från hans minnen av det ödsliga Antarktis, dit båda två har försökt fly.

Och trots det, som herr Corbin påpekar i ”A History of Silence”, så är det nog inte mer buller nu än var det brukade vara. Före luftfyllda däck fylldes stadens gator av det öronbedövande skramlet av metall kantade hjul och hästskor på sten. Innan frivillig isolation på mobila telefoner, fylldes bussar och tåg med konversation. Tidningsförsäljare lämnade inte sina varor i en tyst trave utan annonserade dem på högsta volym, liksom gatuförsäljarna av körsbär, violer och färsk makrill.
Teatern och operan var ett kaos av heja rop och buanden. Till och med på landet sjöng bönderna medan de slet och släpade. De sjunger inte nu.

Vad som har förändrats är inte så mycket ljudnivån, vilket föregående århundraden också klagade på, utan mängden avledare, som upptar rummet där tystnad skulle kunna invadera. Där framträder en annan paradox, eftersom när den invaderar - i djupet av gran skogen, i den nakna öknen, i det plötsligt lediga rummet - verkar den oftast omskakande istället för välkomnande. Fruktan smyger sig på, örat fäster sig instinktivt på vad som helst, vare sig det är en vissling eller ett fågelläte eller prasslande löv som räddar det från den okända tomheten. Folk vill ha tystnad, men inte så mycket.