Who cast that first fateful tomato that started the La Tomatina revolution? The reality is no one knows. Maybe it was an anti-Franco rebellion, or a carnival that got out of hand. According to the most popular version of the story, during the 1945 festival of Los Gigantes (a giant paper mâché puppet parade), locals were looking to stage a brawl to get some attention. They happened upon a vegetable cart nearby and started hurling ripe tomatoes. Innocent onlookers got involved until the scene escalated into a massive melee of flying fruit. The instigators had to repay the tomato vendors, but that didn't stop the recurrence of more tomato fights—and the birth of a new tradition.
Fearful of an unruly escalation, authorities enacted, relaxed, and then reinstated a series of bans in the 1950s. In 1951, locals who defied the law were imprisoned until public outcry called for their release. The most famous effrontery to the tomato bans happened in 1957 when proponents held a mock tomato funeral complete with a coffin and procession. After 1957, the local government decided to roll with the punches, set a few rules in place, and embraced the wacky tradition.
Though the tomatoes take center stage, a week of festivities lead up to the final showdown. It's a celebration of Buñol's patron saints, the Virgin Mary and St. Louis Bertrand, with street parades, music, and fireworks in joyous Spanish fashion. To build up your strength for the impending brawl, an epic paella is served on the eve of the battle, showcasing an iconic Valencian dish of rice, seafood, saffron, and olive oil.
Today, this unfettered festival has some measure of order. Organizers have gone so far as to cultivate a special variety of unpalatable tomatoes just for the annual event. Festivities kick off around 10 a.m. when participants race to grab a ham fixed atop a greasy pole. Onlookers hose the scramblers with water while singing and dancing in the streets. When the church bell strikes noon, trucks packed with tomatoes roll into town, while chants of "To-ma-te, to-ma-te!" reach a crescendo.
Then, with the firing of a water cannon, the main event begins. That's the green light for crushing and launching tomatoes in all-out attacks against fellow participants. Long distance tomato lobbers, point-blank assassins, and medium range hook shots. Whatever your technique, by the time it's over, you will look (and feel) quite different. Nearly an hour later, tomato-soaked bombers are left to play in a sea of squishy street salsa with little left resembling a tomato to be found. A second cannon shot signals the end of the battle. | Vem var det som kastade den där första, ödesdigra tomaten som startade tomatrevolutionen La Tomatina? Sanningen är att ingen vet. Kanske var det ett uppror mot Franco, kanske en karneval som spårade ur. Enligt den mest populära versionen var det under 1945 års Los Gigantes-festival (en parad med jättestora dockor av papier maché), då lokalbefolkningen tänkte iscensätta ett slagsmål för att få lite uppmärksamhet. Av en händelse råkade de på en grönsaksvagn i närheten och började kasta mogna tomater. Oskyldiga förbipasserande blev inblandade och det hela eskalerade till en kalabalik av flygande frukt. De som började bråket blev tvungna att betala ersättning till tomatförsäljarna, men det hindrade inte att tomatslagsmålen återuppstod - och en ny tradition var född. Av rädsla för att situationen skulle bli ohanterlig antog myndigheterna ny lagstiftning och slappnade sedan av, men återinförde därefter ett antal förbud under 1950-talet. 1951 fängslades lokalbefolkning som trotsade lagen, ända tills högljudda protester från allmänheten krävde att de skulle släppas. Den mest berömda protesten mot tomatförbudet skedde 1957 då förespråkarna höll en låtsasbegravning för tomaterna, med kista och procession och allt. Efter 1957 bestämde sig de lokala myndigheterna för att ge med sig, de instiftade några regler och välkomnade den knäppa traditionen. Även om tomaterna har huvudrollen så är det en hel veckas festligheter som leder fram till den avslutande uppgörelsen. Man firar Buñuels skyddshelgon, jungfru Maria och St Louis Bertrand, med gatuparader, musik och uppsluppna fyrverkerier på spanskt vis. För att bygga upp styrkan inför den förestående striden serveras en storslagen paella kvällen före slaget, en symbolisk rätt från Valencia bestående av ris, skaldjur, saffran och olivolja. Idag har den här ohämmade festivalen ett visst mått av ordning. Organisatörerna har till och med odlat fram en speciell sorts oaptitliga tomater enbart för det årliga evenemanget. Festligheterna börjar vid tiotiden på förmiddagen när deltagarna tävlar om att komma åt en skinka som fästs i toppen av en oljad påle. Åskådarna sprutar vatten på förlorarna medan de sjunger och dansar på gatorna. När kyrkklockan slår tolv rullar lastbilar fullpackade med tomater in i stan, samtidigt som skanderandet "To-ma-te, to-mat-te!" når ett crescendo. Därefter inleds huvudattraktionen med att en vattenkanon avlossas. Det är startskottet för att krossa och slänga tomater i alla-mot-alla-attacker mot de övriga deltagarna. Långa tomatlobbar, mördande skott rakt på och medeldistanskast över huvudet. Vilken teknik du än använder kommer du att se ut (och känna dig) helt annorlunda när det är över. Efter nästan en timme återstår för de tomatindränkta bombarna att leka i ett hav av klafsig gatusalsa, där inte mycket finns kvar som påminner om en tomat. Ett andra kanonskott signalerar att slaget är över. |