ProZ.com translation contests »
17th Translation Contest: "The Sounds of Silence" » English to Swedish » Entry by Per-Erik Nordström


Source text in English

Translation by Per-Erik Nordström (#22444)

A theme of the age, at least in the developed world, is that people crave silence and can find none. The roar of traffic, the ceaseless beep of phones, digital announcements in buses and trains, TV sets blaring even in empty offices, are an endless battery and distraction. The human race is exhausting itself with noise and longs for its opposite—whether in the wilds, on the wide ocean or in some retreat dedicated to stillness and concentration. Alain Corbin, a history professor, writes from his refuge in the Sorbonne, and Erling Kagge, a Norwegian explorer, from his memories of the wastes of Antarctica, where both have tried to escape.

And yet, as Mr Corbin points out in "A History of Silence", there is probably no more noise than there used to be. Before pneumatic tyres, city streets were full of the deafening clang of metal-rimmed wheels and horseshoes on stone. Before voluntary isolation on mobile phones, buses and trains rang with conversation. Newspaper-sellers did not leave their wares in a mute pile, but advertised them at top volume, as did vendors of cherries, violets and fresh mackerel. The theatre and the opera were a chaos of huzzahs and barracking. Even in the countryside, peasants sang as they drudged. They don’t sing now.

What has changed is not so much the level of noise, which previous centuries also complained about, but the level of distraction, which occupies the space that silence might invade. There looms another paradox, because when it does invade—in the depths of a pine forest, in the naked desert, in a suddenly vacated room—it often proves unnerving rather than welcome. Dread creeps in; the ear instinctively fastens on anything, whether fire-hiss or bird call or susurrus of leaves, that will save it from this unknown emptiness. People want silence, but not that much.
Ett tecken i tiden är att folk söker tystnaden, utan att finna den, åtminstone i den utvecklade delen av världen. Trafikens brus, ständiga pip från mobiltelefoner, digitala tillkännagivanden på bussar och tåg, TV-apparater som står på även i tomma kontor, allt detta är ett aldrig sinande flöde av störmoment. Mänskligheten håller på att trötta ut sig med ljudintryck och trängtar efter dess motsats – det må vara ute i vildmarken, på de stora haven, eller i någon tillbakadragen plats ägnad åt lugn och koncentration. Alain Corbin, som är professor i historia skriver från sin fristad i Sorbonne, och Erling Kagge, norsk upptäcktsresande, återger minnen från det ödsliga Antarktis, dit de båda sökt tillflykt.

Ändå, som Corbin skriver i ”A History of Silence”, omges vi antagligen inte av mer ljud nu än förr. Innan vi fick luftfyllda däck var gatorna fyllda av ljudet från metallskodda hjul och hästskor som slog mot gatstenen. Innan folk frivilligt började dämpa sina mobiltelefoner pågick högljudda samtal på bussar och tåg. Tidningsförsäljarna nöjde sig inte med att låta tidningarna ligga i en tyst trave, utan saluförde dem med höga rop, liksom försäljarna av körsbär, violer och färsk makrill. På teatern och operan uppstod ett kaos av såväl jubel- som burop. Till och med ute på landet sjöng bönderna under det hårda arbetet. Nu sjunger de inte längre.

Det som förändrats är inte så mycket ljudnivån, som man även klagade på under tidigare sekel, utan störnivån, som tar upp det utrymme som tystnaden kunde ha upptagit. Här döljer sig ännu en paradox, för när tystnaden verkligen tar över – såsom djupt inne i en tallskog, i den ödsliga öknen eller i ett övergivet rum – då känns den närmast enerverande, i stället för välkomnande. Rädslan sätter in, hörseln hänger instinktivt upp sig på något, det må vara det väsande ljudet av eld, en fågels lockrop eller rassel från löv, vilket blir räddningen från denna okända tomhet. Folk vill ha tystnad, men inte så mycket.


Discuss this entry