A theme of the age, at least in the developed world, is that people crave silence and can find none. The roar of traffic, the ceaseless beep of phones, digital announcements in buses and trains, TV sets blaring even in empty offices, are an endless battery and distraction. The human race is exhausting itself with noise and longs for its opposite—whether in the wilds, on the wide ocean or in some retreat dedicated to stillness and concentration. Alain Corbin, a history professor, writes from his refuge in the Sorbonne, and Erling Kagge, a Norwegian explorer, from his memories of the wastes of Antarctica, where both have tried to escape.
And yet, as Mr Corbin points out in "A History of Silence", there is probably no more noise than there used to be. Before pneumatic tyres, city streets were full of the deafening clang of metal-rimmed wheels and horseshoes on stone. Before voluntary isolation on mobile phones, buses and trains rang with conversation. Newspaper-sellers did not leave their wares in a mute pile, but advertised them at top volume, as did vendors of cherries, violets and fresh mackerel. The theatre and the opera were a chaos of huzzahs and barracking. Even in the countryside, peasants sang as they drudged. They don’t sing now.
What has changed is not so much the level of noise, which previous centuries also complained about, but the level of distraction, which occupies the space that silence might invade. There looms another paradox, because when it does invade—in the depths of a pine forest, in the naked desert, in a suddenly vacated room—it often proves unnerving rather than welcome. Dread creeps in; the ear instinctively fastens on anything, whether fire-hiss or bird call or susurrus of leaves, that will save it from this unknown emptiness. People want silence, but not that much. | Ett av tidens tecken, åtminstone i i-länderna, är att människor längtar efter tystnad utan att kunna hitta någon. Trafikbuller, de oändliga telefonsignalerna, digitala tillkännagivanden på bussar och tåg, TV-apparater som skräller även i tomma kontor, är ett ändlöst batteri och störningsmoment. Den mänskliga rasen utmattar sig med buller och längtar efter motsatsen, oavsett om det är i vildmarken, på det stora havet eller på en tillflyktsort som är tillägnad åt stillhet och koncentration. Historieprofessorn Alain Corbin skriver från sin tillflykt i Sorbonne, och den norske upptäcktsresanden Erling Kagge från sina minnen av Antarktis ödemarker, dit båda har försökt att fly. Och ändå, som professor Corbin påpekar i "En historia om tystnad", finns det förmodligen inte mera buller nu än tidigare. Före uppkomsten av luftfyllda däck var stadens gator fulla av öronbedövande klanger av metallkantade hjul och hästskor på stenläggningen. Innan den frivilliga isoleringen med mobiltelefoner vibrerade bussar och tåg med samtal. Tidningsförsäljarna lämnade inte sina varor i en tyst stapel utan annonserade dem på högsta volym, på samma sätt som månglarna av körsbär, violer och färsk makrill. Teatrar och operahus var ett myller av utrop och missnöjesyttringar. Till och med på landsbygden sjöng bönderna när de slet som bäst. De sjunger inte längre. Det som har förändrats är inte så mycket bullernivån, som tidigare århundraden också klagade över, utan graden av störningar, som upptar det utrymme som tystnaden skulle kunna ockupera. Där skymtar en annan paradox, för när den verkligen invaderar - i djupet av en tallskog, i den nakna öknen, i ett plötsligt tomt rum - visar den sig ofta irriterande snarare än välkommen. Skräcken tar vid, öronen fästs instinktivt på någonting, oavsett om det är eldens väsande, fågelns lockrop eller lövens rasslande, som skulle kunna rädda dem från denna okända tomhet. Folk vill ha tystnad, men i lagom dos. |